Drömmar, slut och början

Någonstans på Medelhavet välter en båt och alla de sju barnen försvinner i vågorna.
Någonstans smäller en bomb och drömmar tar slut och livet rinner som droppar rakt ut i universum och havet. Människor springer och rädslan tar över.

Men jag, jag är hemma och trött, sjuk i en seg vårinfluensa trots att det är maj och häggen doftar och jag vill springa ute med barnen och någon annanstans börjar ett liv och någonstans tar hundra liv slut.
Och någonstans öppnar en familj dörren till sin nya lägenhet. Den är sliten och tom på möbler, men med en utsikt över granskogar och lövträd. De har med sig minnen från ett krig, känslor och bilder ingen vill ha, känslan av att hålla armarna över sina barns huvuden när flygen kommer. Känslan av vandringen över bergen. Lättnaden över att ha dragit upp sin dotter ur havet, levande.

Bredvid mig här i soffan sitter en 3-årig liten kille med sin grå gose-elefant i ett hårt grepp mellan händerna, och jag vet att hans högsta önskan är ett få ett tuggummi. Vi tittar på ett sångprogram och hans små fötter vippar i takt med musiken och jag är trött och sjuk och vill känna häggens doft men jag får finnas. Och jag önskar, som alla föräldrar, att min sons vackra bruna ögon aldrig ska behöva se hur universums hemskheter kan se ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *