Okategoriserad

Blå timmen

Den vita februarieftermiddagen övergår i blått och allt väller över mig. Jag minns eftermiddagarna efter gymnasiet, de när vi gick ner på stan och jag inte ville stänga jackan för det såg töntigt ut.

Jag frös men var så upptagen med att få en skymt av dig att jag inte brydde mig. De där eftermiddagarna när vi tjafsade om var vi skulle fika. Vad vi skulle träna. Om vi skulle till ungdomsgården eller inte. Oftast åkte vi dit ändå så det spelade ingen roll men grejen var att alla vardagsproblem var så nära. Våra valmöjligheter inte så farliga.

Blå timmar av hopp och möjligheter, av rädslor och hoppas att jag ser dig. Hoppas att du ser mig. Men tänk om du ser mig? Tänk om du pratar med mig? Då skulle jag dö. Tappa talförmågan och trilla genom universums mittpunkt.
Skräcken. Den där dubbelheten i allting. Magiskt och fruktansvärt.

Himlen blev blå, lila och rosa och snön knarrade under mina kängor. Andedräkten som vita moln runt våra huvuden där vi väntade på bussen. Jag minns hur du petade på min jacka med din handske och flinade. Hur det gick som en stöt rakt genom kroppen och allt blev suddigt och varmt. Allting var så blixtrande och starkt.

Jag minns hur de blå timmarna blev svarta och hur kvällarna var en eufori eller total tristess. Av eller på.

Går det att vara mer i en blå timme där magin vibrerar och allting känns? Där rädslor och kanske och hoppas är lika starka som fullmånen en februarikväll och hjärtat hoppar över slag bara för att?

Okategoriserad

Slump eller grandios plan

År 2033 åker en besättning astronauter till mars. Vad tänker du om det?
Jaa…wow! Att vi kan så mycket här. Och att vi gör så mycket. Vill så mycket. Ändå är vi så många som inte riktigt vet hur man lever. Det skaver i kanterna liksom.

Om det finns fler som oss i universum? Ingen aning såklart. Men tanken på att vi skulle vara ensamma känns väldigt sorglig. Och samtidigt mirakulöst häftig. För hur stora mirakel är vi inte??

Vi snurrar runt på en boll någonstans i utkanten av en spiralgalax.
Slump efter slump efter slump av atomer som möts, celler som går samman och…val som förfäders förfäder har gjort, allt gör att vi finns här.
Eller är vi resultatet av en grandios plan – uttänkt av någon eller något med en svindlande överblick?

Vilket jag tror på? Spelar det någon roll?
Har vi inte ett ansvar – oavsett hur vi kom hit – att vara de vi är födda till att vara? Att vi har en skyldighet att hålla hjärtat öppet? För att det är den enda kanalen till vårt ursprung av stjärnstoft vi har?

Det ÄR din skyldighet att stå kvar och hålla blicken på den stjärnklara himlen, på månen och vidderna eller vad det nu är som får ditt hjärta att slå hårdare, och som samtidigt lugnar det. Att gå dit energin leder dig.

Med slumpen eller den grandiosa planen i bakhuvudet – är det inte din skyldighet att inte göra dig mindre än vad du är?

Okategoriserad

Lyckan i augusti

Så är det ändå den där stunden med fötterna på det solvarma berget och händerna i en blå diskbalja, som det sker. Alla oändligt fina sommarstunder, all tid med de små, alla slöa stunder, fixarstunder, bråk om allt och inget, sim i havet, kaffe på terrassen, alla kramar och gråt och skrubbsår på små knän, båtturer, manetfiske… allt finns koncentrerat i stunden när jag sitter på berget och diskar.

Augustisolen värmer mina armar och kjolen fladdrar i vinden som brusar högre och högre i träden och på havet. Inne sitter barnen sim-och lektrötta och tittar på tv. Jacob har åkt för att jobba och vi saknar honom redan.

Men i den här långsamma diskstunden med vitt skum runt händerna och de blåvita, kantstötta kaffekopparnas klånkande mot varandra i baljan, reser sig håret på mina armar. Jag kisar mot solen. Känslan är stark och snabb – en rusning genom kroppen. Det där ögonblicket som inte vill fångas varken i ord eller bild. Lyckan.

Okategoriserad

Drömmar, slut och början

Någonstans på Medelhavet välter en båt och alla de sju barnen försvinner i vågorna.
Någonstans smäller en bomb och drömmar tar slut och livet rinner som droppar rakt ut i universum och havet. Människor springer och rädslan tar över.

Men jag, jag är hemma och trött, sjuk i en seg vårinfluensa trots att det är maj och häggen doftar och jag vill springa ute med barnen och någon annanstans börjar ett liv och någonstans tar hundra liv slut.
Och någonstans öppnar en familj dörren till sin nya lägenhet. Den är sliten och tom på möbler, men med en utsikt över granskogar och lövträd. De har med sig minnen från ett krig, känslor och bilder ingen vill ha, känslan av att hålla armarna över sina barns huvuden när flygen kommer. Känslan av vandringen över bergen. Lättnaden över att ha dragit upp sin dotter ur havet, levande.

Bredvid mig här i soffan sitter en 3-årig liten kille med sin grå gose-elefant i ett hårt grepp mellan händerna, och jag vet att hans högsta önskan är ett få ett tuggummi. Vi tittar på ett sångprogram och hans små fötter vippar i takt med musiken och jag är trött och sjuk och vill känna häggens doft men jag får finnas. Och jag önskar, som alla föräldrar, att min sons vackra bruna ögon aldrig ska behöva se hur universums hemskheter kan se ut.

Fiktion

Som en feber

Jag vaknar med ditt namn i mitt huvud, dina ansiktsdrag på min näthinna och en oro som bara blir större med timmarna som går. Det är som en feber. Oroskänslan sprider sig och blir till rastlöshet, jag vet inte vart jag tar vägen om jag inte får se dig snart och samtidigt vet jag att ju mer jag tänker på dig desto längre bort försvinner du. Universums dumma logik.

Jag fyller mina dagar med allt jag tycker är roligt, vettigt, det som är tidsfördriv och det som får timmarna att gå snabbt. Jag springer, målar, pratar med vänner, skrattar med ansiktet mot himlen som om inget kunde mörka mina dagar och jag pratar inte om dig med någon. Försöker hålla blicken stadig på vägen så att det inte märks hur mycket jag söker efter minsta tecken efter dig. Konstant. Du är som en tornado ovanför mitt huvud, något jag alltid måste hålla ifrån mig och de här dagarna gör mig energifylld, nästan som ett raseri, och samtidigt helt utmattad.

Jag ser tecken överallt, den där starkt lysande stjärnan… Låten som spelas på radion… Universum spelar mig spratt varje dag och jag ser tecken och hittar på en alldeles egen logik. Jag vet att det är sjukt, att jag är sjuk eller kommer att bli det om jag fortsätter så här. Men det är en så enormt levande känsla som jag inte ens vill göra mig av med, det ovanhängande syftet och energin i mitt liv. Eller vet jag helt enkelt att det är oundvikligt? Att det är så här det ska vara.

Jag tror att du tänker på mig när du är med henne och jag går igenom varje gest och ord från senast vi sågs. Jag såg hur du fumlade med handskarna, för jag vet, jag vet att jag gör dig nervös och jag ser att du känner likadant.

Okategoriserad

Skör

Vissa dagar vaknar jag utan hud
Galet skör
En istapp under solen
Ljuden på tunnelbanan är kraschande berg
Jag hukar
Blundar
Blir rädd
Hon bredvid mig har långa, mörklila naglar
Kan skära mig mitt itu

Okategoriserad

Hon genom mina ögon

Sitter snett mittemot en ung tjej på tåget. Svarta träningstights, rosa linne, det ljusa, långa håret i en hög svans och de mörkt skuggade ögonlocken riktade ned mot mobilen. Hon knappar på luren med sina små, svartmålade naglar. Höstsolen lyser på hennes ljusa kinder och hennes öppna, oskyldiga ansikte kastar mig 20 år bakåt i tiden och jag önskar att hon kunde se sig själv med mina ögon.

För jag kan se hur hon oroligt biter sig i kinden, hur ögonen flackar när hon funderar. Jag önskar att hon visste vad jag känner med henne. Kanske har känt exakt som hon i denna sekund. Jag önskar att hon kunde få en ögonblicksbild av sin egen och universums grandiosa storhet, och att hon kunde känna livets alla möjligheter i varje cell i sin kropp. Just nu. <3

Okategoriserad

Sirener en blåhimmelsdag

Jag åker buss. Morgonen är stilla och Stockholms inlopp är lugnt, vattnet gungar i silvervågor vid Gröna Lund och det kommer att bli en blåhimmelsdag. Plötsligt: sirener. Polis och ambulans kör om oss i en rasande fart. Vi sitter stilla i bussen. Vi okända tittar på varandra, tittar ut genom fönstret, jag kan se hur allas blickar följer de snabba gula och vita bilarna. Hur vi alla känner rädslan. Bussfärden segar sig framåt längs Stadsgårdsleden.
Buss efter buss efter buss stampar framåt.

Precis innan Slussens halvrivna tak och väggar ser vi ambulansen och polisbilen igen. Hur människor formar som en skyddande ring runt kvinnan som ligger blickstilla på den hårda marken. Det är det enda jag tänker. Att vad hårt det måste vara mot hennes mjuka kropp…så fel.

Tiden är en bubbla runt omkring dem. Den varma solens morgonstrålar, den stilla fjärden, allt håller andan. Man ser hur människorna runt henne är så måna om att hon inte ska röra på nacken, på huvudet. Jag ser hur de pratar med henne, att hon blinkar, som om hon vore yrvaken. Jag vet inte vem hon är, men hon var säkert på väg till jobbet, ut i vardagen, till allt det som snurrar så fort men nu är hon stilla i en tidsbubbla jag inte kan få ut ur huvudet. Vi alla okända i bussen tittar på varandra, skärrade är vi med henne där. Vi är alla en. Jag håller hela mitt hjärta för att det gick bra för henne. För vi hade nåden och ynnesten att få fortsätta rulla in under Slussens trasiga kvarlevor och vidare bort.

Okategoriserad

Trettonårshjärta

Det var en sån där dag. Jag vaknade och ville bara slita mig i håret för jag visste att jag skulle träffa honom och jag visste att jag inte skulle säga något. Det var ofta en sån där dag. Det gjorde mig så himla arg att jag inte kunde göra som jag ville. Jag ville gå fram till honom, titta honom i ögonen och fråga om något som var på riktigt. Fråga vad som helst egentligen bara för att han skulle titta på mig. Bara för att få höra hans röst och få se rakt in i de där ljusblå ögonen. De var ljusa som en isande vinterhimmel och det var exakt så det kändes inuti mig när jag såg dem, såg honom. Som att hela jag isade till. Frös fast. Men ändå, den här isen var som eld, och jag brann. Jag brann så mycket den här tiden. De här dagarna.

Jag var 13 år och vi var vänner. Eller jag vet inte vad han sa till sina kompisar om mig, kanske inget. Att vi sågs var inget han pratade om. Eller, jag vet inte. Vi bodde nära varandra och han gick i nian. Han och hans vänner var längst i hela skolan. Varje dag åkte vi samma buss. Jag såg honom på rasterna. Såg när han pratade med tjejerna i nian. Tittade bort när han pratade med tjejerna i nian. Jag tror inte han såg mig så mycket i skolan. Men han sa alltid hej och såg på mig med sina isblå ögon och jag brann upp varje gång. Varje dag var som att gå på ett minfält för mig. Allt kunde explodera när som helst. Jag kunde få syn på honom var som helst. Varje hörn var en fälla. Varje korridor ett avgrundshål, alla klassrum, alla dörrar, matsalen, toaletterna. Alla ställen var laddade och klara. Allt kunde explodera när som helst.

Och jag var så arg. För han verkade lite oberörd av alltihop. Av mig. Av elden som han inte kände. Eller? Vi sågs ju. Han frågade ibland om jag ville ha skjuts på hans moppe. Bara lukten av bensin gjorde mig patetiskt svag efter det. Jag visste hur det kändes att hålla i hans tröja när jag satt där bak på moppen. Och jag frös till is och brann upp varje gång. Vågade inte hålla så att jag skulle känna hans kropp. Jag höll i tröjan. Men jag ville slå armarna hårt runt hans mage och aldrig släppa.

Vi tittade till och med på film ihop. Han ringde mig ibland och frågade om jag ville komma över. Och jag var aldrig så glad som då. Jag såg att mamma och pappa log men struntade i dem och kastade på mig kläderna och svävade över den lilla vägen mellan våra hus. Det var kanske en kilometer att gå. Men jag svävade och vägen förbi den där ängen har aldrig varit så vacker som då.

Vi satt uppe i hans eget vardagsrum och kollade på tv. Åt chips. Lyssnade på musik. Det var som att kliva in i himmelriket för det doftade av hans parfym och det var hans rum. Hans grejer. Hans kläder. Isen smälte och jag med den. Jag orkade inte ens brinna. Var bara som hemma.

När det var sommar fick jag till och med följa med ut till deras sommarstuga. Bara han och jag. Fast när jag tänker efter minns jag faktiskt att hans vänner var med ibland. Att jag fick följa med dem. Då måste han ju ha pratat om mig i alla fall. Det var stort. Men några gånger åkte vi själva. Tog deras lilla motorbåt och körde under svala himlar ut till deras ö. Där ingen annan fanns. Jag minns till och med att jag under en av de där turerna sa att det gör ingenting om jag dör nu. För det var så det kändes. Och jag minns att han bara log och skakade på huvudet. Men jag hade allting då. Universum i mitt hjärta och honom bredvid mig, på havet. Ensamma. Det gör inget om jag dör nu.

Det galna var att jag alltid visste när jag skulle se honom. Ja, inte i skolan då för det var ju ett ju ett minfält hela tiden. Men annars. Och senare i livet också. Jag kände hans närvaro innan jag ens var medveten om den. Det kunde vara under en sommarkvällspromenad. Då var det som en viskning i träden, eller som vågskvalp under bron. Som en stjärna som gnistrade extra starkt. Och där var han. På cykel. På moppe. Senare, i bil. Och de där viskningarna och vågskvalpen var som pulshöjare för mig. En alldeles egen eld inuti.

Och nu när jag sitter här och tittar ner på mina rynkiga händer känner jag exakt likadant. De där isblå ögonen gör att jag brinner upp och jag har inte sett honom på så många år men jag vet att han lever. Jag vet att han ser samma stjärnor som jag och jag undrar så om han tänker på mig nångång. En gång när jag var tretton år ringde han mig för att säga att jag skulle gå ut och titta på månen. Den var alldeles gul, och enorm. Han sa också med ett skratt att jag borde bli konstnär så att allt det där konstiga med mig skulle bli berättigat. Jag tror ingen har känt mig så bra som han. Och nu sitter jag här och tittar ner på mina rynkiga händer och undrar varför jag aldrig hållit i hans, på riktigt.

Det är en sån där dag. Jag vaknar och vill bara slita mig i håret för jag vet att jag inte kommer att göra något. Men de där stjärnhimlarna, sommarkvällarna och gnistrande vinterdagarna, de har format mig, skapat mig och hjälpt mig. Så jag ångrar ingenting. Men jag har ofta en sån där dag.

Fiktion

På stranden

Hon tog upp näve efter näve med sand och lät den rinna genom fingrarna. Bredvid henne på filten satt en man och två små barn. En pojke och en flicka. De små hade solhattar i olika färger. Det blåste ordentligt på stranden och några mörka hårslingor slet sig från hennes hästsvans. Hon strök snabbt bort dem men de envisades med att blåsa tillbaka. Hon drog missnöjt ihop ögonbrynen och ruskade på huvudet. De svarta glasögonen dolde hennes ögon men jag visste att de var blå. Ljusblå. Hon hade en randig bikini på sig och nu vände hon huvudet mot sin lilla pojke och log.

Jag hade alltid varit fascinerad av henne. Hon var annorlunda. Inte riktigt av den här världen. Men jag vet inte om andra såg det så. Hon bodde i ett fint hus med sin rara familj och verkade jobba med något viktigt. Och med något ganska vanligt. Jag vet inte om jag tyckte det passade henne riktigt. Kunde inte se henne sitta på kontoret och småprata med kollegerna. Hänga små barnkläder på tork. Tömma och fylla diskmaskinen om och om igen. Laga mat. Sopa golvet. Men uppenbarligen måste hon ha gjort det mesta av det där.

Men nu satt hon och vägde de små sandkornen i handflatan, kände hur de rann iväg mellan fingrarna. Var det nya sandkorn hon tog upp varje gång? Hon tittade ut mot horisonten. Vinden tog tag i vattnet och höjde det till vita små toppar. Sen vände hon på huvudet, såg åt mitt håll. Hennes stora svarta glasögon visade inte om hon såg mig.
Det var som om jag visste vad hon skulle göra. Hon steg upp. Sade ingenting, tittade inte på figurerna på filten. Hon bara gick iväg, över sanden, in mot staden på sina långa eleganta ben.