Jag satt och tittade på den digitala gula klockan på väggen. 17:52. Blink. Så brast hon plötsligt i gråt, flickan bredvid mig. Jag tittade ner på tågstolens mönster, ganska fult blårutigt.
Jag såg hur hennes tårar blötte ner tröjärmen.
– Hur är det? frågade jag tyst.
Hon tittade på mig. Så tittade hon ut genom fönstret.
Vi åkte baklänges i tåget.
– Det är livet, sa hon.
