Som en feber

Jag vaknar med ditt namn i mitt huvud, dina ansiktsdrag på min näthinna och en oro som bara blir större med timmarna som går. Det är som en feber. Oroskänslan sprider sig och blir till rastlöshet, jag vet inte vart jag tar vägen om jag inte får se dig snart och samtidigt vet jag att ju mer jag tänker på dig desto längre bort försvinner du. Universums dumma logik.

Jag fyller mina dagar med allt jag tycker är roligt, vettigt, det som är tidsfördriv och det som får timmarna att gå snabbt. Jag springer, målar, pratar med vänner, skrattar med ansiktet mot himlen som om inget kunde mörka mina dagar och jag pratar inte om dig med någon. Försöker hålla blicken stadig på vägen så att det inte märks hur mycket jag söker efter minsta tecken efter dig. Konstant. Du är som en tornado ovanför mitt huvud, något jag alltid måste hålla ifrån mig och de här dagarna gör mig energifylld, nästan som ett raseri, och samtidigt helt utmattad.

Jag ser tecken överallt, den där starkt lysande stjärnan… Låten som spelas på radion… Universum spelar mig spratt varje dag och jag ser tecken och hittar på en alldeles egen logik. Jag vet att det är sjukt, att jag är sjuk eller kommer att bli det om jag fortsätter så här. Men det är en så enormt levande känsla som jag inte ens vill göra mig av med, det ovanhängande syftet och energin i mitt liv. Eller vet jag helt enkelt att det är oundvikligt? Att det är så här det ska vara.

Jag tror att du tänker på mig när du är med henne och jag går igenom varje gest och ord från senast vi sågs. Jag såg hur du fumlade med handskarna, för jag vet, jag vet att jag gör dig nervös och jag ser att du känner likadant.

På stranden

Hon tog upp näve efter näve med sand och lät den rinna genom fingrarna. Bredvid henne på filten satt en man och två små barn. En pojke och en flicka. De små hade solhattar i olika färger. Det blåste ordentligt på stranden och några mörka hårslingor slet sig från hennes hästsvans. Hon strök snabbt bort dem men de envisades med att blåsa tillbaka. Hon drog missnöjt ihop ögonbrynen och ruskade på huvudet. De svarta glasögonen dolde hennes ögon men jag visste att de var blå. Ljusblå. Hon hade en randig bikini på sig och nu vände hon huvudet mot sin lilla pojke och log.

Jag hade alltid varit fascinerad av henne. Hon var annorlunda. Inte riktigt av den här världen. Men jag vet inte om andra såg det så. Hon bodde i ett fint hus med sin rara familj och verkade jobba med något viktigt. Och med något ganska vanligt. Jag vet inte om jag tyckte det passade henne riktigt. Kunde inte se henne sitta på kontoret och småprata med kollegerna. Hänga små barnkläder på tork. Tömma och fylla diskmaskinen om och om igen. Laga mat. Sopa golvet. Men uppenbarligen måste hon ha gjort det mesta av det där.

Men nu satt hon och vägde de små sandkornen i handflatan, kände hur de rann iväg mellan fingrarna. Var det nya sandkorn hon tog upp varje gång? Hon tittade ut mot horisonten. Vinden tog tag i vattnet och höjde det till vita små toppar. Sen vände hon på huvudet, såg åt mitt håll. Hennes stora svarta glasögon visade inte om hon såg mig.
Det var som om jag visste vad hon skulle göra. Hon steg upp. Sade ingenting, tittade inte på figurerna på filten. Hon bara gick iväg, över sanden, in mot staden på sina långa eleganta ben.