Längtan

Om att vänta

bild-24

Ibland när jag väntar på nånting känns det som att kroppen knyter sig till en liten boll. Och vägrar knyta upp sig innan det är färdigt. Det jag väntar på måste komma nu, nu, nu. Annars dör jag. Väldigt barnsligt, men om man skruvar upp sin förväntansfullhet till max så blir det så här. Dessutom tar jag alltid ut alla vinster i förskott. Är glad innan jag vet att det gått vägen. Och samtidigt skitorolig att det ska gå åt pipan. Hur det går ihop? Det vet jag int. Man får väl vara som man vill, helt oihopsatt och åt alla håll på en gång.

Nu känns det så här. Att kroppen är en liten boll och det är nästan tungt att andas. Fastän jag vet att det är jättelänge tills jag får det där beskedet. Bra eller dåligt. Jag vill veta nu! Jag vill att det ska vara över. Känns nästan som när jag var liten och skulle hålla föredrag i skolan eller spela piano på en konsert. Var så galet nervös att jag bara ville blunda, vakna och plötsligt skulle det vara över. Plötsligt var det ju över. Lättnaden var enorm, och samtidigt lite snopen. Jag överlevde ju. Vad var det som gjorde det så livsfarligt innan?

Jaja. Den som lever får se, säger väl gamla tanter.

Längtan

Elda upp det dumma

20130503-073421.jpg

Kan det inte bli förbjudet att vara dödsförkyld på våren? Det passar bara i hösthelvetet med mörker, te, tycka-synd-om-sig och liknande strunt. Jag blir förbannad ju. Fåglarna kvittrar, solen skiner (jaja det blåser iskallt men ändå), och det är maj. Och vad gör jag? Sitter inne med röda skavsår runt näsan. Har snutit mig så många gånger att jag inte känner igen mitt ansikte.

Dessutom beter jag mig som ett barn när jag blir sjuk. Blir otålig, tror att det ska vara för evigt, kan inte vänta, blir jätteledsen för att jag inte kan vara med och göra roliga saker. Även om det bara handlar om två dagar. I-landssjuk ja. Men herregud vad tråkigt det är.

Det hjälpte i alla fall att elda på Valborg. Eller, vi gick till en eld och jag kastade symboliskt i en pappersbit jag laddat med gammalt groll. Jag tycker om det där med ritualer, skulle säkert blivit uppeldad på bål i en annan tid.

Hursom, slut på gnället. Hoppas ni hade en fin Vappu och att ni eldade upp några förlegade vanor och illvilliga tankar!

Kultur · Längtan

Ett mer symboliskt språk.

Jag såg filmen Brottare söker kärleken på SVT häromdagen. Den handlar om Ramin Lomsadze, en gammal brottningsmästare från Georgien, om hur han tröttnat på ensamheten och tänker söka upp sin ungdomskärlek Sveta. Men var finns hon?

Filmen var fin. Fick mig att tänka på ensamhet, längtan och hur olika livsvillkor vi har. Men det som konstigt nog stannade kvar hos mig var språket. Hur olika vi uttrycker oss på olika språk. Som när Ramin firar sin 75:e födelsedag med ett gäng gubbar. De dricker och sjunger och Ramin skålar för sin döda mamma. För bortgångna släktingar säger en av gästerna sedan: ”Må jorden vara ett mjukt bolster för dem.” Hur fint är inte det? Må jorden vara ett mjukt bolster för dem.

Låter eventuellt lite högtravande på svenska. Men det skulle vara kul att prata mer bildligt och symboliskt ibland. Eller sitter vår karga nordiska själ i vägen? Äh. Må världen behandla er som prinsar och prinsessor och universum strö sina stjärnfall över er hörni.

Brottare söker kärleken finns kvar på SVT Play till 25 april.

Längtan

När man vill något så mycket.

IMG_1065

Handen på hjärtat.
När var du senast helt säker på din sak?

För mig var det igår morse när jag tänkte att jag springer nog snabbast i stan trots vintertrötta ben.
Och när jag hörde en marsch på radion och tänkte att jo – jag vill vara hon som slår på den stora trumman i militärens musikkår. Det slår inte alltid rätt liksom.

Men idag, nu när jag vill springa allt vad jag kan in på ett kontor, kasta in en 25-manna orkester i ett hörn och slita fram dirigentpinnen ur jackfickan, banka den i väggen och med ett DÅN, få igång orkestern. Då är jag säker. Och när orkestern med alla sina 25 musiker spelar, kvider, älskar och lever fram en melodi så att den som bestämmer inte kan låta bli att bli ledsen, glad, förvånad, lycklig eller kanske bara lite förbannad. Så höjer jag dirigentpinnen och de slutar. Packar ihop och försvinner så snabbt att den som bestämmer tror att den drömt. Jag är också borta. Skönt. Men känslolöst.

Så ta mig då. För handen på hjärtat – jag är helt säker på min sak.

Längtan

Stjärnhimmel som heter duga.

Source: 500px.com via Bianca on Pinterest

 

Jag längtar efter att se stjärnorna på riktigt. Som man gör i bergen, i skärgården, och på Åland. Jag längtar efter att stå med huvudet bakåtböjt och glo tills det gör ont i nacken och jag har tappat bort mig själv. Och alltså hittat mig själv igen. Jag längtar efter sus i träden och tystnad runt hörnen. Jag längtar till mitt andra hem, min ö med röda och just nu väldigt kalla klippor.