Blå timmen

Den vita februarieftermiddagen övergår i blått och allt väller över mig. Jag minns eftermiddagarna efter gymnasiet, de när vi gick ner på stan och jag inte ville stänga jackan för det såg töntigt ut.

Jag frös men var så upptagen med att få en skymt av dig att jag inte brydde mig. De där eftermiddagarna när vi tjafsade om var vi skulle fika. Vad vi skulle träna. Om vi skulle till ungdomsgården eller inte. Oftast åkte vi dit ändå så det spelade ingen roll men grejen var att alla vardagsproblem var så nära. Våra valmöjligheter inte så farliga.

Blå timmar av hopp och möjligheter, av rädslor och hoppas att jag ser dig. Hoppas att du ser mig. Men tänk om du ser mig? Tänk om du pratar med mig? Då skulle jag dö. Tappa talförmågan och trilla genom universums mittpunkt.
Skräcken. Den där dubbelheten i allting. Magiskt och fruktansvärt.

Himlen blev blå, lila och rosa och snön knarrade under mina kängor. Andedräkten som vita moln runt våra huvuden där vi väntade på bussen. Jag minns hur du petade på min jacka med din handske och flinade. Hur det gick som en stöt rakt genom kroppen och allt blev suddigt och varmt. Allting var så blixtrande och starkt.

Jag minns hur de blå timmarna blev svarta och hur kvällarna var en eufori eller total tristess. Av eller på.

Går det att vara mer i en blå timme där magin vibrerar och allting känns? Där rädslor och kanske och hoppas är lika starka som fullmånen en februarikväll och hjärtat hoppar över slag bara för att?

Recent Posts