Om tiden

Känslan av tid. Plötsligt har allt tystnat och jag är den enda varelsen på planeten. Jag står stilla och tittar upp mot himlen. Kala trädgrenar sträcker sig över mig. Himlen snurrar ovanför tills stjärnorna gör vita streck som blir cirklar och jag måste blunda för jag blir yr. Så är det över. En blinkning av tid.

Är tiden utmätt eller slumpmässig? Är det någon som sitter och räknar ner? Tick tack. Tick tack. Tick.Tack.

Det finns så många timmar att leva. Att andas genom. Så många böcker att läsa. Så många kalla vinterkinder och solljus genom gula löv. Så många kyssar att ge. Och få. Så många leenden att se och asgarv och fnissattacker att vara med om. Så många ledsna tårar nerför kinderna. Så många stjärnfall under gnistrande iskalla kvällar.

Så många förlåt och ursäkta när jag gör fel. Så många gråregniga dagar som ska storma förbi. Så många kramar av knubbiga små armar att få. Så många vakna nätter när personerna med de där fantastiska knubbiga armarna bara inte vill sova. Jag blir galen! Tiden är utmätt och jag sover inte.

Så många morgnar med blekt vinteransikte i spegeln. Så många dagar med vårsol på fräkniga kinder och trassligt hår.

Ge mig tid. Ge mig så mycket tid att jag storknar.

Recent Posts