Om tiden

Kan du känna den där känslan av tid nångång? Den kommer över mig ibland. Plötsligt har allt tystnat runtomkring och jag är den enda varelsen på den här planeten. Jag står stilla och tittar upp mot himlen. Kala trädgrenar sträcker sig över mig. Himlen snurrar ovanför tills stjärnorna gör vita streck som blir cirklar och jag måste blunda för jag blir yr. Så är det över. En blinkning av tid.

Är tiden utmätt eller slumpmässig? Är min tid här utmätt eller slumpmässig? Är det någon som sitter och räknar ner? Tick tack. Tick tack. Tick.Tack.

Jag blir så glad och hetsig samtidigt för det finns så. mycket. att. hinna. med. Så många timmar att leva. Att andas genom. Så många böcker jag vill läsa. Så många soluppgångar att vara med om. Så många kalla vinterkinder och solljus genom gula löv. Så många filmer att se. Så många kyssar att ge. Och få. Så många leenden att se och asgarv och fnissattacker att höra. Så många arga tårar som ska rinna nerför kinderna. Så många dumma ord som ska hinna komma ut ur munnen. Så många steg mina fötter ska hinna gå och springa. Yoga! Så många solvarma timmar på en klippa att njuta av. Så många morgondopp från bryggan. Så många stjärnfall under gnistrande iskalla kvällar.

Så många förlåt och ursäkta jag ska hinna säga när jag gör fel. Så många gråregniga dagar som ska storma förbi. Så många kramar av knubbiga små armar att få. Så många vakna nätter när personerna med de där fantastiska knubbiga armarna bara inte vill sova. Jag blir galen! Tiden är utmätt och jag sover inte.

Så många morgnar med blekt vinteransikte i spegeln. Så många dagar med vårsol på fräkniga kinder och trassligt hår. Jag blir galen. Och det enda jag kan göra är att sitta här och stanna upp och titta upp och leva. Jag är en så jädra liten skit i rymden och det är så häftigt. Ge mig tid. Ge mig så mycket tid att jag storknar. Ge mig rynkor som visar att jag levt under min tid. Kom bara. Hit me, tiden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *