På stranden

Hon tog upp näve efter näve med sand och lät den rinna genom fingrarna. Bredvid henne på filten satt en man och två små barn. En pojke och en flicka. De små hade solhattar i olika färger. Det blåste ordentligt på stranden och några mörka hårslingor slet sig från hennes hästsvans. Hon strök snabbt bort dem men de envisades med att blåsa tillbaka. Hon drog missnöjt ihop ögonbrynen och ruskade på huvudet. De svarta glasögonen dolde hennes ögon men jag visste att de var blå. Ljusblå. Hon hade en randig bikini på sig och nu vände hon huvudet mot sin lilla pojke och log.

Jag hade alltid varit fascinerad av henne. Hon var annorlunda. Inte riktigt av den här världen. Men jag vet inte om andra såg det så. Hon bodde i ett fint hus med sin rara familj och verkade jobba med något viktigt. Och med något ganska vanligt. Jag vet inte om jag tyckte det passade henne riktigt. Kunde inte se henne sitta på kontoret och småprata med kollegerna. Hänga små barnkläder på tork. Tömma och fylla diskmaskinen om och om igen. Laga mat. Sopa golvet. Men uppenbarligen måste hon ha gjort det mesta av det där.

Men nu satt hon och vägde de små sandkornen i handflatan, kände hur de rann iväg mellan fingrarna. Var det nya sandkorn hon tog upp varje gång? Hon tittade ut mot horisonten. Vinden tog tag i vattnet och höjde det till vita små toppar. Sen vände hon på huvudet, såg åt mitt håll. Hennes stora svarta glasögon visade inte om hon såg mig.
Det var som om jag visste vad hon skulle göra. Hon steg upp. Sade ingenting, tittade inte på figurerna på filten. Hon bara gick iväg, över sanden, in mot staden på sina långa eleganta ben.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *