Skammen

Hon drog i sin turkosa stickade tröja, om och om igen. Som ett nervöst ticks. Man såg hur fingrarna automatiskt letade sig ner till fållen, hur de snabbt drog ner tröjan och så gjorde de samma sak igen minuten efter. Som om det skulle dölja hennes jättelika bak. I lila byxor dessutom.

Hon var så blek. Vitt ansikte, ljusblå ögon, röda läppar och krusigt rött hår. Hon borde klippa av det där håret, tänkte jag.
Då tittade hon upp. Och de där ögonen – så ljusblå har jag aldrig sett förr. Hon öppnade munnen för att säga något och av någon anledning höll jag andan.
Hon pratade fort, som om hon var rädd för att inte få med allt innan jag stängde av öronen. Hon pratade för mycket. För snabbt. Fyllde i när jag inte svarade och lät mig inte ens lyssna.

Sakta började irritationen smyga upp längs ryggraden. Kan hon inte bara gå, tänkte jag och log lite utan att ögonen var med.
Hon borde klippa det där håret, tänkte jag igen. Minst tio centimeter var bara risigt. Av med det bara. Och sluta dra i tröjan så där ursäktande – det är nåt som är så provocerande med människor som beter sig ursäktande.

Allt det där tänker jag, och skäms.
Sen ger hon mig ett snabbt, nervöst leende och säger utan kommatecken eller punkter att hon ska gå nu för parkeringstiden går ut och man vet aldrig vi kanske ses igen vi kan ringa imorgon om vi behöver en vikarie igen det går bra men nu ska hon gå hejdå.

Hela hon var som ett nervöst rop på hjälp och jag ville bara att hon skulle gå. Att jag skäms efteråt är väl en klen tröst.

Galenskapen

Jag ser redan genom fönstret att nånting är lite skevt. Han halvspringer-hoppar ombord på tåget, ler och skakar på huvudet när han sätter sig ner. Han är klädd i en alldeles för kall beige vindjacka, röd keps. Mörkt stripigt hår spretar ut över öronen. Han sitter ner nu och tittar djupt i en bok. Skrattar och skakar på huvudet igen. Jag kan nästan se en osynlig bubbla formas runt honom på tåget, hur andra på något sätt tar avstånd från honom, mentalt. Jag kan inte låta bli att fortsätta titta. Han lyfter upp sitt röda kepshuvud och tittar ut genom fönstret. Huden i ansiktet är röd och fnasig. Men ögonen. Ögonen strålar av någon lycka. Droger, vansinne, eller helt vanlig vardag?

Novembersolen lyser lågt över Stockholms inlopp och blänker till i Gröna Lunds högsta torn. I toppen en metallvimpel som alltid står rakt ut. Den ser stelfrusen ut i den kalla vinden men står alltid så där. Även en het sommardag. Han med röda kepsen nickar och tittar med strålande ögon ut över vattnet. Han ler och skakar på huvudet. Åt världens skevhet? Sin egen? Jag tänker att något blivit stelfruset i hans hjärna. Som den där vimpeln. En koppling har frusit fast och stannat där den är, kanske förblir så? Jag har ingen aning om vem han är och vad jag tänker spelar ingen roll men det som glänser i hans ögon är inte vanligt. Kanske det skrämmer mig. Tåget saktar gnisslande in på perrongen och han halvspringer-hoppar av tåget. Jag ser hur folkmassan, en svart hop runt hans röda keps trycker på och hur han släpper förbi alla. Tränger sig ingenstans. Jag tycker synd om honom för man måste ju armbåga sig en aning för att komma fram. Men han ler och går en stor lov runt den svarta hopen, försvinner uppför trappan och ut till sitt liv. Fårskock och fåraherde – vem är vad egentligen, undrar jag och försvinner ut till mitt.

När Håkan stammar

Håkan

När Håkan stammar fram orden i Gå din egen väg är jag 14 år igen. Eller 79 eller 33, oavsett, jag åker tunnelbana och det spelar ingen roll vart jag är på väg för vi kan gå vår egen väg. När trummorna rullar in är jag säker. Jag skramlar genom mörka tunnlar, över broar och gula lampor i natten och jag blundar och ler för jag höll orden gömda i åratal.

Vad gör man när man inte vet?

Ni kanske vet hur det är. Man går omkring och tror att man vet så väl hur saker och ting ska vara. Hur man vill att saker och ting ska vara. Så vaknar man en morgon och är tom. Tom i huvudet, tom i hjärtat. För någonting är fel. Något som antagligen legat och skavt hur länge som helst. Men man har inte lyssnat med kroppen. Inte med någon del alls faktiskt. Inte på riktigt. Man har rent ut sagt skitit i det hur länge som helst. Och nu går det inte längre. Vad gör man då? Tar sin lilla familj och flyttar till Bahamas? Struntar i sin examen och söker en sotarutbildning bara för att man är rädd för höjder? Vad gör man när man inte vet hur man tar nästa steg?

Njutning före undergång

Rödhamn

Åh, bloggen. Vad längesen. Tangenterna har inte lockat så mycket i sommar. Jag har läst böcker, sprungit efter barn och haft hjärnsläpp istället. Men nu, rackarns bananer vad det brinner i skrivfingrarna. Hoppas ni haft en fin sommar!

Igår köpte jag jordgubbar för mina sista pengar. Det var kanske inte mina absolut sista pengar i evinnerlighet, men det känns så. Många människor, inklusive jag själv, tycker antagligen att det vore vettigare att köpa ägg, bröd eller kanske lite middagsmat för slantarna. Men det gick inte. Det var för tråkigt. För tänk om jag skulle dö imorgon. Då vore det ju för sorgligt om jag inte tryckte i mig de där söta gubbarna idag.

Det här var inte en medveten tanke just vid tillfället. Men det måste ju ligga där i bakhuvudet och gnaga. För samma sak händer om och om igen. Att jag till exempel köper ett lyxigt magasin att dregla över, precis när jag som mest borde sparat pengarna till en jobblunch. Men icke. För tänk om undergången kommer störtande, om världen rämnar och allt vi känner till slutar att existera. Tänk om jag dör imorgon. Jag hoppas verkligen att det dröjer, för jag vill vara med länge länge till. Och om jag försöker se den där dagen framför mig  (helt omöjligt men ändå) när jag ligger på dödsbädden, så är jag gammal och nöjd. Med min man och mina barn runtomkring mig. Då tänker jag att vi ska äta bakelser ihop, i alla fall jag. Och sedan ska jag luta mig tillbaka på kudden, se stolt på min kära, sluta ögonen och med en gräddklick på näsan andas ut en sista gång.

Njutning före undergång, tack!

Om att vänta

bild-24

Ibland när jag väntar på nånting känns det som att kroppen knyter sig till en liten boll. Och vägrar knyta upp sig innan det är färdigt. Det jag väntar på måste komma nu, nu, nu. Annars dör jag. Väldigt barnsligt, men om man skruvar upp sin förväntansfullhet till max så blir det så här. Dessutom tar jag alltid ut alla vinster i förskott. Är glad innan jag vet att det gått vägen. Och samtidigt skitorolig att det ska gå åt pipan. Hur det går ihop? Det vet jag int. Man får väl vara som man vill, helt oihopsatt och åt alla håll på en gång.

Nu känns det så här. Att kroppen är en liten boll och det är nästan tungt att andas. Fastän jag vet att det är jättelänge tills jag får det där beskedet. Bra eller dåligt. Jag vill veta nu! Jag vill att det ska vara över. Känns nästan som när jag var liten och skulle hålla föredrag i skolan eller spela piano på en konsert. Var så galet nervös att jag bara ville blunda, vakna och plötsligt skulle det vara över. Plötsligt var det ju över. Lättnaden var enorm, och samtidigt lite snopen. Jag överlevde ju. Vad var det som gjorde det så livsfarligt innan?

Jaja. Den som lever får se, säger väl gamla tanter.

Utan konkurrens

Annie

Ibland gör det nästan för ont i hjärtat. När du skrattar och kisar med glittrande blåbärsögon. Med hårtofsen på sniskan och smutsiga kinder. När du är så trött att du somnar på mattan i vardagsrummet, mitt på dagen. Med knubbiga ben och armarna rakt ut. När du står vid mina ben, sträcker armarna mot mig och säger ”mupp”. För att det betyder ”upp”. Hur svårt och gnälligt det än kan vara ibland, så är du alltid, lätt och utan konkurrens, det bästa som någonsin hänt mig. Jag vet bara inte vart jag ska ta vägen med det här hjärtat.

Sagoön

bild-21

Jag var på skotska Isle of Islay i veckan. Var bara borta i fyra dagar men det kändes som jag hade åkt till världens ände. Dels tog det en dag att resa dit, dels var det en sagoö med en annan lunk. Allt gick liksom lugnt till där. Och det var så vackert att jag tappade andan, stup i kvarten.

Jag var på jobb för Allt om Whisky och bodde på whiskydestilleriet Ardbeg, i deras nyöppnade Seaview Cottage. Det var fint. Precis vid havet. Och det doftade malt och torv från destilleriet bredvid.

bild-16

Seaview Cottage ligger precis till höger om den stora destilleribyggnaden. Skapligt nära om man vill ta en whiskytour alltså.

bild-15

Jag blev rätt begeistrad över alla vackra maskiner, tunnor, boxar och destilleringskärl.

bild-14

En av dagarna åkte vi på rundtur med guiden Christine. Vi tittade på sevärdheter, hav, hav, hav, vita hus och oändliga torvfält. Bland annat. Christine var så skön och vinkade våldsamt till alla vi passerade. Hon kände alla. När vi mötte tre promenerande turister stannade hon bilen. Tyskar var de, och var där för att vandra över hela ön. ”Oh, isn’t that lovely for you!” sa Christine glatt. ”What a crackin day!” Gud, skotskan är så skön.

bild-18

Vi åkte genom den söta byn Portnahaven, där några tjocka sälar låg och spanade i vattnet. Tyvärr för långt ut för att fastna på bild. Och vid den lilla vägen blev jag påmind om att det faktiskt är som en annan tid här. Där satt två gamla damer och väntade i en bil. Christine gick fram och pratade med de rara vithåriga och ropade glatt till mig. ”De väntar på bankmannen darling!” Bankmannen, tänkte jag och tittade mig omkring efter nån tjock direktör. Men där över krönet kom en blå bil med texten ”Royal Bank of Scotland”. De gamla damerna skulle göra bankärenden. I en mobil bankbil.

bild-22

Hela Islay kryllar av gamla gamla ruiner, kors och stenar. Det är som att medeltiden finns runt hörnet. På en av de gamla kyrkogårdarna fick Christine mig att vrida på en ”praying stone” – en päronformad sten i en grop nedanför korset. Tre varv skulle den vridas medan man samtidigt ber, eller önskar om något. Får la se om det funkar. 🙂

Hejdå Islay!

Elda upp det dumma

20130503-073421.jpg

Kan det inte bli förbjudet att vara dödsförkyld på våren? Det passar bara i hösthelvetet med mörker, te, tycka-synd-om-sig och liknande strunt. Jag blir förbannad ju. Fåglarna kvittrar, solen skiner (jaja det blåser iskallt men ändå), och det är maj. Och vad gör jag? Sitter inne med röda skavsår runt näsan. Har snutit mig så många gånger att jag inte känner igen mitt ansikte.

Dessutom beter jag mig som ett barn när jag blir sjuk. Blir otålig, tror att det ska vara för evigt, kan inte vänta, blir jätteledsen för att jag inte kan vara med och göra roliga saker. Även om det bara handlar om två dagar. I-landssjuk ja. Men herregud vad tråkigt det är.

Det hjälpte i alla fall att elda på Valborg. Eller, vi gick till en eld och jag kastade symboliskt i en pappersbit jag laddat med gammalt groll. Jag tycker om det där med ritualer, skulle säkert blivit uppeldad på bål i en annan tid.

Hursom, slut på gnället. Hoppas ni hade en fin Vappu och att ni eldade upp några förlegade vanor och illvilliga tankar!

Inte bråttom till graven.

Jag tror utan undantag, alltid, att jag kan göra mer än vad jag kan. Hinna med fler saker, slutföra fler projekt samtidigt, hinna med att leta upp en bok precis innan jag ska till tåget, äta en smörgås innan jag ska på möte, ta en dusch innan jag ska hämta tvätten. Jag. Vill. Så. Himla. Mycket. Och det funkar aldrig. Jag hinner inte.

Vad är det med denna hybris? Vad är det som får mig att tro att jag ska klara av allt, helst samtidigt?

Man måste inte ha barn för att känna så här, jag har ju alltid varit en tidsoptimist. Men nu har jag har en dotter på 1,5 år. Jag kanske varken kan eller vill göra superkarriär samtidigt om jag vill ha tid med henne? Jag kanske inte vill ha superstädat hemma för då hinner jag inte göra nåt roligt? Jag kanske inte behöver hinna det och det jämt. För det är väl int bråttom till graven heller.