Som en feber

Jag vaknar med ditt namn i mitt huvud, dina ansiktsdrag på min näthinna och en oro som bara blir större med timmarna som går. Det är som en feber. Oroskänslan sprider sig och blir till rastlöshet, jag vet inte vart jag tar vägen om jag inte får se dig snart och samtidigt vet jag att ju mer jag tänker på dig desto längre bort försvinner du. Universums dumma logik.

Jag fyller mina dagar med allt jag tycker är roligt, vettigt, det som är tidsfördriv och det som får timmarna att gå snabbt. Jag springer, målar, pratar med vänner, skrattar med ansiktet mot himlen som om inget kunde mörka mina dagar och jag pratar inte om dig med någon. Försöker hålla blicken stadig på vägen så att det inte märks hur mycket jag söker efter minsta tecken efter dig. Konstant. Du är som en tornado ovanför mitt huvud, något jag alltid måste hålla ifrån mig och de här dagarna gör mig energifylld, nästan som ett raseri, och samtidigt helt utmattad.

Jag ser tecken överallt, den där starkt lysande stjärnan… Låten som spelas på radion… Universum spelar mig spratt varje dag och jag ser tecken och hittar på en alldeles egen logik. Jag vet att det är sjukt, att jag är sjuk eller kommer att bli det om jag fortsätter så här. Men det är en så enormt levande känsla som jag inte ens vill göra mig av med, det ovanhängande syftet och energin i mitt liv. Eller vet jag helt enkelt att det är oundvikligt? Att det är så här det ska vara.

Jag tror att du tänker på mig när du är med henne och jag går igenom varje gest och ord från senast vi sågs. Jag såg hur du fumlade med handskarna, för jag vet, jag vet att jag gör dig nervös och jag ser att du känner likadant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *