Trettonårshjärta

Det var en sån där dag. Jag vaknade och ville bara slita mig i håret för jag visste att jag skulle träffa honom och jag visste att jag inte skulle säga något. Det var ofta en sån där dag. Det gjorde mig så himla arg att jag inte kunde göra som jag ville. Jag ville gå fram till honom, titta honom i ögonen och fråga om något som var på riktigt. Fråga vad som helst egentligen bara för att han skulle titta på mig. Bara för att få höra hans röst och få se rakt in i de där ljusblå ögonen. De var ljusa som en isande vinterhimmel och det var exakt så det kändes inuti mig när jag såg dem, såg honom. Som att hela jag isade till. Frös fast. Men ändå, den här isen var som eld, och jag brann. Jag brann så mycket den här tiden. De här dagarna.

Jag var 13 år och vi var vänner. Eller jag vet inte vad han sa till sina kompisar om mig, kanske inget. Att vi sågs var inget han pratade om. Eller, jag vet inte. Vi bodde nära varandra och han gick i nian. Han och hans vänner var längst i hela skolan. Varje dag åkte vi samma buss. Jag såg honom på rasterna. Såg när han pratade med tjejerna i nian. Tittade bort när han pratade med tjejerna i nian. Jag tror inte han såg mig så mycket i skolan. Men han sa alltid hej och såg på mig med sina isblå ögon och jag brann upp varje gång. Varje dag var som att gå på ett minfält för mig. Allt kunde explodera när som helst. Jag kunde få syn på honom var som helst. Varje hörn var en fälla. Varje korridor ett avgrundshål, alla klassrum, alla dörrar, matsalen, toaletterna. Alla ställen var laddade och klara. Allt kunde explodera när som helst.

Och jag var så arg. För han verkade lite oberörd av alltihop. Av mig. Av elden som han inte kände. Eller? Vi sågs ju. Han frågade ibland om jag ville ha skjuts på hans moppe. Bara lukten av bensin gjorde mig patetiskt svag efter det. Jag visste hur det kändes att hålla i hans tröja när jag satt där bak på moppen. Och jag frös till is och brann upp varje gång. Vågade inte hålla så att jag skulle känna hans kropp. Jag höll i tröjan. Men jag ville slå armarna hårt runt hans mage och aldrig släppa.

Vi tittade till och med på film ihop. Han ringde mig ibland och frågade om jag ville komma över. Och jag var aldrig så glad som då. Jag såg att mamma och pappa log men struntade i dem och kastade på mig kläderna och svävade över den lilla vägen mellan våra hus. Det var kanske en kilometer att gå. Men jag svävade och vägen förbi den där ängen har aldrig varit så vacker som då.

Vi satt uppe i hans eget vardagsrum och kollade på tv. Åt chips. Lyssnade på musik. Det var som att kliva in i himmelriket för det doftade av hans parfym och det var hans rum. Hans grejer. Hans kläder. Isen smälte och jag med den. Jag orkade inte ens brinna. Var bara som hemma.

När det var sommar fick jag till och med följa med ut till deras sommarstuga. Bara han och jag. Fast när jag tänker efter minns jag faktiskt att hans vänner var med ibland. Att jag fick följa med dem. Då måste han ju ha pratat om mig i alla fall. Det var stort. Men några gånger åkte vi själva. Tog deras lilla motorbåt och körde under svala himlar ut till deras ö. Där ingen annan fanns. Jag minns till och med att jag under en av de där turerna sa att det gör ingenting om jag dör nu. För det var så det kändes. Och jag minns att han bara log och skakade på huvudet. Men jag hade allting då. Universum i mitt hjärta och honom bredvid mig, på havet. Ensamma. Det gör inget om jag dör nu.

Det galna var att jag alltid visste när jag skulle se honom. Ja, inte i skolan då för det var ju ett ju ett minfält hela tiden. Men annars. Och senare i livet också. Jag kände hans närvaro innan jag ens var medveten om den. Det kunde vara under en sommarkvällspromenad. Då var det som en viskning i träden, eller som vågskvalp under bron. Som en stjärna som gnistrade extra starkt. Och där var han. På cykel. På moppe. Senare, i bil. Och de där viskningarna och vågskvalpen var som pulshöjare för mig. En alldeles egen eld inuti.

Och nu när jag sitter här och tittar ner på mina rynkiga händer känner jag exakt likadant. De där isblå ögonen gör att jag brinner upp och jag har inte sett honom på så många år men jag vet att han lever. Jag vet att han ser samma stjärnor som jag och jag undrar så om han tänker på mig nångång. En gång när jag var tretton år ringde han mig för att säga att jag skulle gå ut och titta på månen. Den var alldeles gul, och enorm. Han sa också med ett skratt att jag borde bli konstnär så att allt det där konstiga med mig skulle bli berättigat. Jag tror ingen har känt mig så bra som han. Och nu sitter jag här och tittar ner på mina rynkiga händer och undrar varför jag aldrig hållit i hans, på riktigt.

Det är en sån där dag. Jag vaknar och vill bara slita mig i håret för jag vet att jag inte kommer att göra något. Men de där stjärnhimlarna, sommarkvällarna och gnistrande vinterdagarna, de har format mig, skapat mig och hjälpt mig. Så jag ångrar ingenting. Men jag har ofta en sån där dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *