Jag ser redan genom fönstret att nånting är lite skevt. Han halvspringer-hoppar ombord på tåget, ler och skakar på huvudet när han sätter sig ner. Han är klädd i en alldeles för kall beige vindjacka, röd keps. Mörkt stripigt hår spretar ut över öronen. Han sitter ner nu och tittar djupt i en bok. Skrattar och skakar på huvudet igen. Jag kan nästan se en osynlig bubbla formas runt honom på tåget, hur andra på något sätt tar avstånd från honom, mentalt. Jag kan inte låta bli att fortsätta titta. Han lyfter upp sitt röda kepshuvud och tittar ut genom fönstret. Huden i ansiktet är röd och fnasig. Men ögonen. Ögonen strålar av någon lycka. Droger, vansinne, eller helt vanlig vardag?
Novembersolen lyser lågt över Stockholms inlopp och blänker till i Gröna Lunds högsta torn. I toppen en metallvimpel som alltid står rakt ut. Den ser stelfrusen ut i den kalla vinden men står alltid så där. Även en het sommardag. Han med röda kepsen nickar och tittar med strålande ögon ut över vattnet. Han ler och skakar på huvudet. Åt världens skevhet? Sin egen? Jag tänker att något blivit stelfruset i hans hjärna. Som den där vimpeln. En koppling har frusit fast och stannat där den är, kanske förblir så? Jag har ingen aning om vem han är och vad jag tänker spelar ingen roll men det som glänser i hans ögon är inte vanligt. Kanske det skrämmer mig. Tåget saktar gnisslande in på perrongen och han halvspringer-hoppar av tåget. Jag ser hur folkmassan, en svart hop runt hans röda keps trycker på och hur han släpper förbi alla. Tränger sig ingenstans. Jag tycker synd om honom för man måste ju armbåga sig en aning för att komma fram. Men han ler och går en stor lov runt den svarta hopen, försvinner uppför trappan och ut till sitt liv. Fårskock och fåraherde – vem är vad egentligen, undrar jag och försvinner ut till mitt.