Jag kan inte sluta stirra på hennes hals. Hon pratar monotont hela föreläsningen och jag vrider mig och vill bort.
Skrynklorna på hennes hals drar ihop sig. De och åker upp och ner.
Jag väntar på ett mirakel, en ljusstråle som ska ta mig härifrån.
Fort, varelsen jag vill inte känna vid varelsen hon. En ful tanke, men så är det.
Allt är monotont.
Att hon bara inte vill sluta prata. Så att jag ska få sluta stirra på hennes hals.
